Huvvehänget
Kungsängsliljorna har skärpt till sig och växt upp. De är inte längre krokiga och misslyckade utan högresta och vackra. Även en lyckad kungsängslilja hänger dock med huvudet och just nu förstår jag dem.
Våren är nästan det enda jag saknar från åren söderut. I Stockholm var vintern piss men våren lång och långsam så att själen och ögat hann med. Här, i världens mitt, finns knappt någon vår. Blinkar du så missar du övergången mellan senvinter och sommar. De senaste dagarna har dessutom bjudit på ömsom värmebölja och ömsom regn så allt i naturen har formligen exploderat.
Vackert och ljuvligt på alla vis utom ett- det går för fort. Min vintersega ande orkar inte riktigt med i svängarna utan blir chockad av allt som händer. I stället för att bara fyllas av samma jublande segerglädje som växter och småfåglar uppvisar känner jag mest ett vemod. En stilla sorg över att jag inte hinner med och snart är allt förbi, och vanlig jämngrön sommar.
Kanske borde jag därför göra som liljorna i rabatten och tillåta mig att hänga lite med huvudet. Om jag gör det, och bara sneglar lite i ögonvrån på allt omkring kanske det går att ta in?
