Publicerad 2014-10-25 08:31:32 i Allmänt,
Till min lilla by kommer numera en stadig ström av människor. Att möta andra språk och hudfärger än de som funnits länge här har blivit vardagsmat eftersom vi tar emot en mängd asylsökande. Några av dem blir kvar tillräckligt länge för att vi ska bli lite bekanta medan andra strax flyttar vidare. Få av oss reflekterar nog särskilt mycket över det. Det är som det är, liksom. 
På jobbet i staden intill satt jag igår och småpratade med en kille i fyran medan vi klippte och pysslade. Han kommer från Syrien. När han, på min lite slentrianmässiga fråga om hur länge han bott i Sverige, svarade: "Ett år, en månad och en halv månad" brast mitt hjärta nästan, för plötsligt förstod jag. För honom finns ingen vardag och slentrian. För honom är varje ny dag ytterligare en dag på flykt och en dag av längtan. 
Måtte jag alltid minnas det. Måtte jag alltid ha viljan och orken att öppna mitt hem och sinne för den som behöver mer än vad jag gör. Måtte jag aldrig sluta vara tacksam över hur bra jag har det.
